I grekisk historia kallas åren mellan 490 till 340 f.kr för den klassiska tiden. Aten var under denna tid den ledande statsstaden i landet. Under de sista åren av 500-talet f.Kr införde Kleisthenes, en ledande politiker, ett nytt styrelsesätt. Grunden bakom detta styrelsesätt var folkförsamlingen som bestod av de fria männen över 18 år. De sammanträdde runt 40 gånger varje år och det var denna grupp som hade makten i staden.
Trots att de hade makten var de inte den allra viktigaste församlingen. Den bestod nämligen av rådet vilket innehöll 500 slumpmässiga personer. Alla medborgare i Aten hade alltså en relativt stor chans att få sitta i rådet minst en gång i livet. Rådet hade i uppgift att bestämma vilka frågor som skickades vidare till folkförsamlingen. Styrelsesättet fick namnet demokrati från de grekiska orden demos vilket betyder folk och kratein som betyder styra, ha makten.
Lottningen som hjälpte till att bestämma vem som skulle sitta vid makten gällde alla män, till och med de högsta tjänstemännen. Lottodragningen vad en typ av “gudsdom” som passade in i hur grekerna såg på världen. De enda som inte ingick i dragningen var överbefälhavarna. De tillsattes istället utifrån sina personliga kvalifikationer.
Kleisthenes införde även en lite märklig bestämmelse om ostracism. Den förklarade att folkförsamlingen kunde landsförvisa politiker i 10 år genom en omröstning, men det var endast möjligt om dessa personer a
nsågs vara farliga mot själva demokratin.
Demokratin i Aten gällde alltså endast alla fria män, de utgjorde dock en minoritet av hela befolkningen. Alla kvinnor, slavar och de så kallade metoikerna var helt utan rösträtt. Det var bland annat fria invandrare från stadsstater i andra delar av Grekland som slog sig ner i Aten för att ägna sig åt bland annat hantverk och handel. På 430-talet består befolkningen i Aten av 40 000 medborgare, 30 000 metoiker, 130 000 kvinnor och barn i både metoiker- och medborgarfamiljer samt 100 000 slavinnor och slavar.
Kvinnornas uppgift
Demósthenes, en av de störste vältalaarna i Aten, illustrerade samhället som en herrklubb. Kvinnan giftes vanligtvis bort redan i 15-årsåldern till en man som många gånger var dubbelt så gammal. Känslor togs det sällan hänsyn till utan det var mer likt en affärsuppgörelse mellan de två familjerna. Kvinnans uppgift var vanligtvis att ta hand om hushållet, de höll sig till “kvinnodelen” av huset där de sydde och vävde kläder. Efter att ha hittat skelett har undersökningar visat att de flesta kvinnor på den tiden gick igenom fem graviditeter i genomsnitt. Det visade sig också att en av de vanligaste orsakerna till dödlighet bland kvinnor var barnafödande. Kvinnorna som ingick i fattigare familjer, eller de utan slavar, hade många gånger lite mer frihet, men den friheten förekom endast i form av att hämta vatten eller handla.
